Debatt: När har en förälder förverkat rätten till sitt barn?

SkärmklippStärk barns rätt och skydda kvinnor och barn från våldsutövande pappor! Det kräver Kvinnors Nätverk mfl organisationer i en debattartikel i Göteborgsposten 2023-02-06.

Varje gång en våldsam man dödar en kvinna eller ett barn sägs att detta inte får hända igen. Men det gör det. Nu måste vi ställa frågan: När har en förälder förverkat rätten till sitt barn? 

Inget barn ska behöva umgås med någon som utövar eller utövat våld mot dem, ändå tvingas barn gång på gång till umgänge med en våldsutövande förälder. Barnets välmående måste komma före – och väga tyngre än – kontakten med båda föräldrarna.

Kvinnors Nätverk och övriga undertecknande organisationer kräver tydliga lagändringar utifrån barns rätt, och att lagstiftarna ger skarpa instruktioner till domstolarna om riskbedömningar i ärenden som gäller vårdnad och umgänge. Läs hela artikeln här.

20 år efter mordet på Fadime – har kvinnors och barns möjlighet till ett fritt liv ökat?

Kvinnors Nätverk skriver i DN Debatt
Den 21 januari är det 20 år sedan Fadime Sahindal mördades. Hon valde att leva ett liv i frihet och stod upp för sin rätt att göra så. Kvinnors nätverk har jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck sedan 1994. Vi ser nu tillbaka och frågar oss vad som har gjorts i fråga om hedersrelaterat våld och förtryck under dessa år. Har kvinnors och barns möjligheter till ett fritt liv ökat?

Vi kan konstatera att mycket har hänt de senaste 20 åren. Hedersrelaterat våld och förtryck har efter mycket motstånd erkänts som fenomen och blivit en fråga på den samhälleliga agendan. Lagstiftningen har skärpts i omgångar. Kunskapen hos samhällets aktörer har ökat. Åtgärder har lett till att det finns bättre chans för de som utsätts att få hjälp i dag. Samtidigt som vi ser den positiva utvecklingen vill vi uppmärksamma tre frågor som är fortsatt oroande.

För det första kan vi konstatera att det är en stor variation i hur hedersärenden handläggs beroende på vilken hemkommun den utsatta tillhör. Detta är framför allt kopplat till socialsekreterarnas kunskapsnivå, lokalt regelverk samt socialtjänstens organisering och ekonomiska förutsättningar. Vid flera tillfällen har socialtjänsten inte tagit utsatta barns oro på allvar utan i stället valt att lita mer på föräldrarnas utsagor och därmed missat barnets behov av skydd. I andra fall försöker socialtjänsten, när ett barn blivit omhändertaget, genom familjearbete förändra föräldrarnas värderingar för att på så sätt få till en familjeåterförening.

Detta menar vi, efter mångårigt arbete i frågan, är naivt. Hedersrelaterat våld är speciellt och skiljer sig från annan problematik som socialtjänsten möter. Förändring tar tid och det finns starka incitament att vidmakthålla hedersnormer. Att hantera ärenden på detta sätt är otroligt riskfyllt, tyder på en stor okunskap och saknar helt och hållet barnperspektiv.

Arbetet med att förändra heders­relaterade normer och värderingar måste ske i förebyggande syfte, inte i ett akut skede när ett barn blivit omhändertaget. Utöver riskerna som barn och kvinnor utsätts för, riskerar socialtjänstens hantering i många fall att bidra till ökad psykisk ohälsa och stress i en tid då personen behöver stöd, trygghet och möjlighet att läka.

För det andra kan vi konstatera att de som får hjälp oftast inte har möjlighet att leva det fria liv som Fadime Sahindal sökte. De kan inte röra sig fritt i samhället. De måste gömma sig, flytta, byta jobb eller skola, bryta med hela sitt sociala nätverk. Att leva med skyddade uppgifter innebär stora hinder i vardagen och begränsar den individuella friheten. Det skapar ett utanförskap och gör det svårt att bygga ett nytt socialt nätverk.

När svårigheterna känns oöverstigliga ökar risken att den utsatta återvänder till familjen. Att vara i behov av skydd – ofta livslångt – och att vara tvungen att acceptera ett begränsat liv blir på ett sätt ett fortsatt förtryck, då inga andra alternativ ges.

För det tredje så ökar segregationen och klassklyftorna i Sverige samtidigt som en rasistisk retorik präglar debattklimatet. Vi behöver ta ett helhetstag, skapa bättre förutsättningar för delaktighet i samhället och utmana hedersrelaterade normer och värderingar – utan att generalisera och utgå från rasistiska fördomar. Hedersrelaterat våld och förtryck är inte en isolerad problematik utan påverkas av sociala strukturer. Därtill finns det ett jämställdhetsproblem i Sverige där kvinnor och tjejer, oavsett bakgrund, fortsatt utsätts för mäns våld.

Dessa är alla faktorer som bidrar till att skapa splittring och ökad utsatthet, vilket i sin tur försvårar ett strukturellt värdegrundsarbete. Det viktigaste arbetet sker innan brottet begåtts eller barnet blivit omhändertaget.

Så på frågan om Fadime Sahindal i dag skulle kunna leva det fria liv som hon kämpade för är svaret ett krasst nej. Vi måste lyfta blicken och fråga oss hur vi kan ge personer som utsätts för heders­förtryck ett liv fritt från våld utan att inskränka deras livsutrymme och rörelsefrihet, samtidigt som vi måste se till att de som ska skydda, stötta och hjälpa har kunskap och möjlighet att göra det.

● Frågan om hedersrelaterat våld och förtryck kräver åtgärder från individ- till regeringsnivå; det behövs nationell samstämmighet. I dag finns en bred politisk konsensus kring frågan och alla partier uttrycker ett behov av förändring – men vad är politikernas långsiktiga plan?

● Vi ser det som nödvändigt med en nationell samordning av social­tjänstens kompetensförsörjning och hantering av hedersärenden. Kommunens kunskapsnivå och budget ska inte stå i vägen för att få adekvat hjälp. Därför före­slår vi ett statsbidrag som kommuner kan söka vid hedersärenden.

● Vi vill att krav ställs på kommunerna att inrätta en särskild, permanent tjänst som samordnare med helhetsansvar för hedersrelaterat våld inom kommunen. I de fall det i dag finns en sådan inom kommunen finansieras tjänsten ofta inom ramen för ett tidsbegränsat projekt. När projekttiden är slut försvinner både tjänsten och kompetensen, och arbetet avstannar.

● För att öka säkerheten och livs­utrymmet för utsatta bör möjligheterna att beviljas nya, fingerade personuppgifter utökas.

● Vidare måste ansvaret i högre grad än i dag läggas på förövarna. Det är de som behöver ta konsekvenserna av sitt agerande, inte de som utsätts. Detta kan exempelvis göras med ett utökat kontaktförbud, men det behövs också mer forskning kring behandlings­program samt en rejäl satsning på det förebyggande arbetet.

Den 20 november 2001 höll Fadime Sahindal ett tal i riksdagen som hon avslutade på följande sätt:

”Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas. Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att sådana här fall inte upprepas.

Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sådant här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”

Vi får inte glömma Fadime Sahindals ord. Vi, som samhälle, måste ta vårt ansvar att se dessa tjejer och kvinnor. leila fadime4De åtgärder vi föreslår vänder sig först och främst till beslutsfattare. Samtidigt är det av yttersta vikt att vi som medborgare står upp mot förtryck och för mänskliga rättigheter. Vi alla har ett ansvar att skapa ett samhälle fritt från förtryck och rasism.

Debattartikeln finns att läsa i papperstidningen 21 januari 2022 samt digitalt här (länk).

Intervju i Sveriges Radio P3 Nyheter
Azam Qarai, verksamhetschef på Linnamottagningen, intervjuas i Sveriges Radio P3 Nyheter med anledning av debattartikeln. Även jämställdhetsminister Eva Nordmark intervjuas i inslaget.

”Hanna” gjorde motstånd mot hedersförtrycket

”Hanna” en av många modiga tjejer som gjort motstånd mot hedersförtrycket och som fått stöd från Kvinnors Nätverk/Linnamottagningen på vägen mot ett självständigt liv intervjuades av TV4 Nyheterna idag. Hanna berättar om hur en bror kontrollerade hela hennes liv. Varje motståndshandling straffades med våld. Hanna har mött många andra tjejer som inte fått hjälp och upplever att skolan och myndigheterna inte tar sitt ansvar på allvar.

Även Azam Qarai, verksamhetschef på Linnamottagningen, medverkar i inslaget (länk).

hanna1az1

Barn dubbelt utsatta när myndigheterna sviker

Den 27 januari visade SVT:s Uppdrag granskning ett reportage om de allvarliga missförhållandena som ägt rum på Björkbacken, ett ungdomshem som drivs i regi av Statens institutionsstyrelse (SiS). I programmet framkommer att tvångsplacerade flickor farit illa genom att personalen utsatt dem för upprepat våld och övergrepp. Ett flertal anmälningar gjordes till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och SVT:s granskning visade att trots att Björkbacken inte följde IVO:s direktiv kunde de fortsätta bedriva vård i statens regi, med fler våldsamma händelser som följd.

Programmet om Björkbacken speglar en verksamhet där behandlingsuppdraget tycks vara bortprioriterat och där förvaring, uppfostran och bestraffning är vardag. Det väcker frågor om vilka kvaliteter som SiS värdesätter när de rekryterar personal. Det behöver finnas en hög ambitionsnivå när man tar sig an att vårda unga, inte minst för de förödande konsekvenser som kan uppstå i framtiden om barnen fortsätter att fara illa i samhällets vård. Som personal inom människovårdande yrken behöver man dagligen hantera situationer som kan vara väldigt utmanande och ibland till och med farliga. Fortbildning och handledning är en förutsättning för att man ska kunna göra ett bra jobb. Som Peter Andersson, doktor i socialt arbete vid Stockholms universitet skriver i artikeln ”Vem som helst ska inte jobba på ungdomshem” i Seko-tidningen (1/2) behövs det dessutom en noggrann rekryteringsprocess där den sökandes människosyn undersöks.

Förutom att personalen som utövat våld omedelbart skall sägas upp från sin tjänst, ska en sådan händelse även utredas grundligt och självklart anmälas till IVO. Men vad kan man avkräva den myndighet som har det yttersta ansvaret att granska dessa verksamheter?

De senaste åren har flera fall uppmärksammats där IVO:s roll och agerande framstår som tandlöst. Kvinnors Nätverk har erfarit liknande händelser i kontakt med ungdomar som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, vilket bland annat adresserades i en debattartikel i Aftonbladet redan 2017. En flicka som utsattes för så pass grovt våld av sin egen far att hon blev inlagd på sjukhus pressades av socialtjänsten att flytta hem till sin familj bara ett par månader senare – detta trots att hotbilden mot henne kvarstod. Ärendet anmäldes till IVO som nöjde sig med att intervjua några av enhetscheferna på socialtjänsten och därefter konstatera allmänt att förvaltningen hade ”arbetssätt och rutiner”. Ingenstans nämndes de brister som påtalats gällande handläggningen av det specifika ärendet.

Även i programmet om Björkbacken framkommer att IVO inte gör tillräckligt och deras chefsjurist medger i en intervju att de brustit i uppföljningen av klagomålen på SiS. Anmälningar tycks bollas mellan olika tjänstemän och ansvariga, med inga åtgärder som följd. Konsekvensen för de unga blir att de vaggas in i en falsk trygghet av att de kommer bli lyssnade på. Sanningen tycks istället vara en annan: att vuxna håller varandra om ryggen och att verksamheter kan fortgå som vanligt. Var tar de omhändertagna barnens rätt till skydd och rättssäkerhet vägen när tillsynsmyndigheten brister?

Vi ställer oss bakom Barnrättsbyråns uppmaningar till regeringen i den debattartikel som publicerades i Göteborgs-Posten den 28 januari. Oberoende observatörer med syfte att trygga omhändertagna barn är nödvändigt, inte bara på SiS-hemmen utan på alla boenden där barn tvångsvårdas. Regeringen bör även tillsätta en kommission med uppdraget att genomföra en total översyn av SiS uppdrag och ansvar, samt på vilket sätt uppdraget fullföljs.

Att tvångsomhänderta någon är det största ingreppet man kan göra i en människas liv, om än i flera fall nödvändigt. Det är myndigheters ansvar och skyldighet att grundligt utreda varenda situation där ett barn far illa, och detta måste göras med barnets bästa i fokus.

 

SVT Uppdrag granskning: Bortgift

ug dec 2017Kvinnors Nätverk i SVT Uppdrag granskning om barn och unga som förs utomlands mot sin vilja, i många fall för att giftas bort med tvång:

– Jag tycker det är väldigt, väldigt många minuspoäng för ett samhälle som inte hämtar sina medborgare och att frivilligorganisationer ska utsätta sig själva för fara, säger Azam Qarai, Kvinnors Nätverk.

I dagsläget står myndigheterna handfallna. Socialtjänst, polis, UD och andra myndigheter hänvisar till varandra. Istället är det ideella eldsjälar som, med de risker det innebär, genomför räddningsaktioner för att få hem den unga.

Sima berättar i programmet om hur hon, 16 år gammal, blev bortgift mot sin vilja i Pakistan. Socialtjänsten hade larmats, men kommit fram till slutsatsen att det inte fanns något hot mot Sima.

Läs mer på SVT Nyheter.

Se Uppdrag gransknings program Bortgift på SVT Play.

Skyddade boenden ska inte tvingas lämna ut adresser!

På senare tid har Kvinnors Nätverk allt oftare varit med om att personer som placerats i skyddat boende riskerar att nekas skyddade personuppgifter av Skatteverket, trots att Skatteverket bedömer att det finns en tillräcklig hotbild. Anledningen är att myndigheten skärpt sin praxis och kräver att få veta adressen till det skyddade boendet vid ansökan, vilket enligt vår erfarenhet innebär en säkerhetsrisk.

Att ge skydd till personer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck kräver ett omfattande säkerhetsarbete. I det ingår att i princip aldrig lämna ut adresser till skyddade boenden, vare sig till myndigheter eller andra aktörer. En sekretessmarkering är ingen garanti för att uppgifter inte lämnas ut – det betyder bara att varje myndighet gör en prövning om de ska lämnas ut eller inte. Vi har varit med om allt för många fall där myndigheter, vårdgivare och andra röjt känsliga uppgifter – antingen på grund av en dåligt gjord sekretessprövning eller på grund av ”den mänskliga faktorn” – för att känna oss trygga med försäkringar om att adresserna är säkra hos Skatteverket eller andra myndigheter. Ett annat problem är att om sekretessmarkeringen senare tas bort blir adressen, liksom andra adresser där en person bott, offentlig. Likaså om en person haft kvarskrivning (det starkare skyddet) och denna tas bort, då folkbokförs personen på den adress som under kvarskrivningstiden förvarats i pappersform hos Skatteverket. 

Kvinnors Nätverk kräver nu lagändring så att skyddade boenden inte tvingas lämna ut sina hemliga adresser för att hotade personer ska kunna beviljas skyddade personuppgifter.

Vi vill också att socialtjänsten ska ha mandat att ansöka om kvarskrivning (den starkare formen av skyddade personuppgifter) för barn vars vistelseort av skyddsskäl behöver hemlighållas från föräldrarna. Idag kan endast föräldrarna, i egenskap av vårdnadshavare, ansöka om kvarskrivning – även om det är föräldrarna själva som utgör hotet mot barnets liv och hälsa.

Läs mer:
Kvinnors Nätverks debattartikel i ETC 2017-11-21
Intervju i ETC 2017-09-28

 

Om IVO inte gör sitt jobb, vem granskar IVO?

ab hederOm IVO inte gör sitt jobb, vem granskar då IVO? Det frågar Kvinnors Nätverk i en debattartikel i Aftonbladet (2017-10-26) efter att IVO (Inspektionen för vård och omsorg) avskrivit anmälningar om att socialtjänsten försökt tvinga flickor utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck att återvända hem till förövarna.

Det gäller två fall där ungdomarna var omhändertagna enligt LVU, lagen om vård av unga. Besluten om att flickorna skulle återvända hem fattades trots dokumenterad misshandel, dödshot, stora begränsningar samt att flickorna själva starkt motsatte sig att flytta hem igen på grund av rädsla för sina liv. Sannolikheten att en familj faktiskt förändrar sitt hederstänk, normer och beteenden efter bara ett par månader utan att en behandling ens kommit till stånd måste anses vara extremt liten. Risken att ungdomen åter får sina mänskliga rättigheter kränkta och försätts i livsfara är fortsatt påtaglig och reell.

IVO fastslog efter intervjuer med inblandad personal att stadsdelen ”har rutiner gällande våld” utan att närmare specificera kvaliteten på dessa rutiner. Att hänvisa till rutiner säger ingenting om verkligheten. Vi vet att människor far illa trots rutiner och lagstiftning, det väsentliga blir i stället hur rutiner används och tillämpas. Vi ser det som mycket allvarligt att socialtjänsten fattar beslut om hemtagning för en ungdom som omhändertagits utifrån hedersproblematik där grovt våld förekommit utan att över huvud taget veta om familjen faktiskt ändrat sig. Att IVO sedan, efter en anmälan angående missförhållandet, avskriver ärendet med motiveringen att socialtjänsten agerat enligt korrekta rutiner kan vi inte se på annat sätt än ett svek mot dessa ungdomars lagstadgade mänskliga rättigheter.

Aftonbladet Debatt 2017-10-26

Hedersbrott är något specifikt – generalisera inte!

Screen Shot 2017-05-05 at 09.12.35Kvinnors Nätverk mfl i debattartikel: De generaliseringar som förekommer i diskussionen runt hedersbrott, utifrån exempelvis etnicitet, kommer inte att förbättra situationen för de utsatta.

Snarare tvärtom. Både genom att de som inte passar inom en snäv ram riskerar att bli misstrodda och genom att stödet till målgruppen inte blir individuellt anpassat. Utöver detta bidrar det till ett hårdare samhällsklimat, där vissa grupper av människor riskerar att stämplas till exempel utifrån uppfattad etnicitet och religion.

Läs hela debattartikeln här.

Pressmeddelande: ”Samhället har inte råd att börja om från noll”

Den nya nationella strategin som ska bekämpa hedersrelaterat förtryck och våld kan göra mycket nytta. Men bara om man tar till sig den kunskap som finns på området. Det anser Kvinnors nätverk, som arbetat aktivt med frågan sedan 1994.

Regeringen berättade på torsdagen att de inrättar en jämställdhetsmyndighet med start 2018. Man lägger också fram en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, där hedersrelaterat våld ingår.

I skenet av den senaste tidens debatt i frågan är det viktigt att arbetet styrs utan att vikta sig mot någon särskild grupp. Det gäller såväl den nya nationella strategin som ledningen av den nya myndigheten.

– Hedersrelaterat förtryck och våld uppmärksammades runt år 2000 efter morden på Fadime och Pela. Sedan dess har mycket hänt på området. Och kunskapen har blivit större för frågorna ute i landet. Men fortfarande finns mycket kvar att göra. Samhället har inte råd att börja om från noll, säger Azam Qarai, talesperson för Kvinnors nätverk.

Debatten just nu är polariserad, anser Kvinnors nätverk, mellan grupper som vill koppla problemen till etnicitet och dem som helt och hållet vill koppla dem till mäns våld mot kvinnor.

Kultur och religion har förvisso med frågan att göra, men nyanserna är många. Vikten av en bred förståelse för problematiken behövs.

– Vår oro är att någon av grupperna ska få grepp om myndigheten. Man måste arbeta balanserat och ligga i framkant. Hedersrelaterad problematik är ett stort problem i samhället som drabbar flickor, pojkar och vuxna kvinnor och som yttrar sig i form av olika former av utsatthet, barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning, självmord och ibland mord. Man måste agera nu och man måste agera rätt.

Kvinnors nätverk grundades 1994 och har sedan dess arbetat med hedersrelaterat förtryck och våld. Föreningen driver även en mottagning för drabbade ungdomar.

Kontaktuppgifter media:
Azam Qarai, talesperson Kvinnors Nätverk.
Telefon: 0702223538

Vi står alltid på de ungas sida – alla ska ha lika rättigheter

Alla flickor och pojkar i Sverige ska ha samma grundläggande rättigheter. Men i praktiken kan vi se att det inte är så för en särskild grupp ungdomar – de asylsökande.

Kvinnors Nätverk har nyligen skickat in två IVO-anmälningar mot socialtjänsten i Farsta, det handlar om två fall där myndigheterna försökt förmå dödshotade unga tjejer att återförenas med sina familjer. Detta trots att de fruktar för sina liv. Anmälningarna var självklara att göra. Vi anmäler alltid när vi ser att ungas rättigheter inte blir tillgodosedda. Vi har gjort det tidigare och kommer att göra det på nytt.

Vad som är anmärkningsvärt är hur dessa fall illustrerar ett Sverige som kommit att delas upp i ett A- och ett B-lag, där rättigheterna skiljer sig åt. Man lyssnar inte på ungdomarna och tar inte deras rädsla på allvar. Det finns en risk att man väljer snabba och ekonomiskt fördelaktiga lösningar istället för att engagera sig långsiktigt. Detta ser vi har blivit ett mönster, och vi reagerar starkt på detta.

Vi önskar att socialtjänsten får ökade resurser och kunskap, för att kunna tillgodose alla ungdomars behov. Och när kunskapen finns ska den implementeras, men så sker inte alltid nu. Därför har vi valt att lyfta detta problem, för att få fler att få upp ögonen för denna orättvisa som drabbar dem som nyss anlänt till Sverige.

Kvinnors Nätverk har arbetat för alla människors lika värde sedan 1994. Vi vill att Sverige slår vakt om de mänskliga rättigheterna och står upp för en generös, human och solidarisk asylpolitik. Vi står också alltid på de ungas sida. De asylsökande ungdomarna i Sverige ska behandlas värdigt och med respekt, på samma sätt som alla andra ungdomar.

Leila Qaraee
ordförande Kvinnors Nätverk

Azam Qarai
verksamhetschef Linnamottagningen/Kvinnors Nätverk