Kvinnors Nätverk skriver i DN Debatt: 
Den 21 januari är det 20 år sedan Fadime Sahindal mördades. Hon valde att leva ett liv i frihet och stod upp för sin rätt att göra så. Kvinnors nätverk har jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck sedan 1994. Vi ser nu tillbaka och frågar oss vad som har gjorts i fråga om hedersrelaterat våld och förtryck under dessa år. Har kvinnors och barns möjligheter till ett fritt liv ökat?

Vi kan konstatera att mycket har hänt de senaste 20 åren. Hedersrelaterat våld och förtryck har efter mycket motstånd erkänts som fenomen och blivit en fråga på den samhälleliga agendan. Lagstiftningen har skärpts i omgångar. Kunskapen hos samhällets aktörer har ökat. Åtgärder har lett till att det finns bättre chans för de som utsätts att få hjälp i dag. Samtidigt som vi ser den positiva utvecklingen vill vi uppmärksamma tre frågor som är fortsatt oroande.

För det första kan vi konstatera att det är en stor variation i hur hedersärenden handläggs beroende på vilken hemkommun den utsatta tillhör. Detta är framför allt kopplat till socialsekreterarnas kunskapsnivå, lokalt regelverk samt socialtjänstens organisering och ekonomiska förutsättningar. Vid flera tillfällen har socialtjänsten inte tagit utsatta barns oro på allvar utan i stället valt att lita mer på föräldrarnas utsagor och därmed missat barnets behov av skydd. I andra fall försöker socialtjänsten, när ett barn blivit omhändertaget, genom familjearbete förändra föräldrarnas värderingar för att på så sätt få till en familjeåterförening.

Detta menar vi, efter mångårigt arbete i frågan, är naivt. Hedersrelaterat våld är speciellt och skiljer sig från annan problematik som socialtjänsten möter. Förändring tar tid och det finns starka incitament att vidmakthålla hedersnormer. Att hantera ärenden på detta sätt är otroligt riskfyllt, tyder på en stor okunskap och saknar helt och hållet barnperspektiv.

Arbetet med att förändra heders­relaterade normer och värderingar måste ske i förebyggande syfte, inte i ett akut skede när ett barn blivit omhändertaget. Utöver riskerna som barn och kvinnor utsätts för, riskerar socialtjänstens hantering i många fall att bidra till ökad psykisk ohälsa och stress i en tid då personen behöver stöd, trygghet och möjlighet att läka.

För det andra kan vi konstatera att de som får hjälp oftast inte har möjlighet att leva det fria liv som Fadime Sahindal sökte. De kan inte röra sig fritt i samhället. De måste gömma sig, flytta, byta jobb eller skola, bryta med hela sitt sociala nätverk. Att leva med skyddade uppgifter innebär stora hinder i vardagen och begränsar den individuella friheten. Det skapar ett utanförskap och gör det svårt att bygga ett nytt socialt nätverk.

När svårigheterna känns oöverstigliga ökar risken att den utsatta återvänder till familjen. Att vara i behov av skydd – ofta livslångt – och att vara tvungen att acceptera ett begränsat liv blir på ett sätt ett fortsatt förtryck, då inga andra alternativ ges.

För det tredje så ökar segregationen och klassklyftorna i Sverige samtidigt som en rasistisk retorik präglar debattklimatet. Vi behöver ta ett helhetstag, skapa bättre förutsättningar för delaktighet i samhället och utmana hedersrelaterade normer och värderingar – utan att generalisera och utgå från rasistiska fördomar. Hedersrelaterat våld och förtryck är inte en isolerad problematik utan påverkas av sociala strukturer. Därtill finns det ett jämställdhetsproblem i Sverige där kvinnor och tjejer, oavsett bakgrund, fortsatt utsätts för mäns våld.

Dessa är alla faktorer som bidrar till att skapa splittring och ökad utsatthet, vilket i sin tur försvårar ett strukturellt värdegrundsarbete. Det viktigaste arbetet sker innan brottet begåtts eller barnet blivit omhändertaget.

Så på frågan om Fadime Sahindal i dag skulle kunna leva det fria liv som hon kämpade för är svaret ett krasst nej. Vi måste lyfta blicken och fråga oss hur vi kan ge personer som utsätts för heders­förtryck ett liv fritt från våld utan att inskränka deras livsutrymme och rörelsefrihet, samtidigt som vi måste se till att de som ska skydda, stötta och hjälpa har kunskap och möjlighet att göra det.

● Frågan om hedersrelaterat våld och förtryck kräver åtgärder från individ- till regeringsnivå; det behövs nationell samstämmighet. I dag finns en bred politisk konsensus kring frågan och alla partier uttrycker ett behov av förändring – men vad är politikernas långsiktiga plan?

● Vi ser det som nödvändigt med en nationell samordning av social­tjänstens kompetensförsörjning och hantering av hedersärenden. Kommunens kunskapsnivå och budget ska inte stå i vägen för att få adekvat hjälp. Därför före­slår vi ett statsbidrag som kommuner kan söka vid hedersärenden.

● Vi vill att krav ställs på kommunerna att inrätta en särskild, permanent tjänst som samordnare med helhetsansvar för hedersrelaterat våld inom kommunen. I de fall det i dag finns en sådan inom kommunen finansieras tjänsten ofta inom ramen för ett tidsbegränsat projekt. När projekttiden är slut försvinner både tjänsten och kompetensen, och arbetet avstannar.

● För att öka säkerheten och livs­utrymmet för utsatta bör möjligheterna att beviljas nya, fingerade personuppgifter utökas.

● Vidare måste ansvaret i högre grad än i dag läggas på förövarna. Det är de som behöver ta konsekvenserna av sitt agerande, inte de som utsätts. Detta kan exempelvis göras med ett utökat kontaktförbud, men det behövs också mer forskning kring behandlings­program samt en rejäl satsning på det förebyggande arbetet.

Den 20 november 2001 höll Fadime Sahindal ett tal i riksdagen som hon avslutade på följande sätt:

”Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas. Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att sådana här fall inte upprepas.

Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sådant här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”

Vi får inte glömma Fadime Sahindals ord. Vi, som samhälle, måste ta vårt ansvar att se dessa tjejer och kvinnor. De åtgärder vi föreslår vänder sig först och främst till beslutsfattare. Samtidigt är det av yttersta vikt att vi som medborgare står upp mot förtryck och för mänskliga rättigheter. Vi alla har ett ansvar att skapa ett samhälle fritt från förtryck och rasism.

Debattartikeln finns att läsa i papperstidningen 21 januari 2022 samt digitalt här (länk).

Intervju i Sveriges Radio P3 Nyheter
Azam Qarai, verksamhetschef på Linnamottagningen, intervjuas i Sveriges Radio P3 Nyheter med anledning av debattartikeln. Även jämställdhetsminister Eva Nordmark intervjuas i inslaget.