Aftonbladet publicerar idag en debattartikel av Kvinnors Nätverk med flera kvinnoorganisationer:

Låt haverikommission granska sexualbrotten

Friad fosterpappas berättelse måste ifrågasättas

Rättegången som startar i Svea hovrätt på måndag får inte ske i tysthet även om den hålls bakom stängda dörrar.

En man står åtalad för våldtäkt mot barn. Han var hennes familjehemspappa. Hon hade placerats i hans hem av socialtjänsten på grund av dåliga hemförhållanden. Han friades i tingsrätten trots att DNA från hans sperma återfanns både i hennes underliv och på en matta i hennes rum. Mannen nekar till att det förekommit sexuella handlingar över huvud taget och hävdar att flickan försöker ”sätta dit” honom. Mannens förklaring till hur sperman hamnat i henne är att han ”erektionstränat” i badrummet, torkat av sperman i en bit papper som han slängt, och att flickan ska ha tagit det slängda pappret och fört in sperman i sig själv och tappat lite på sin matta. Mannen blev frikänd.

Efter en sommar och höst av flera uppmärksammade domar och resonemang i sexualbrottsmål, där rättens verklighetsförankring, kunskap och objektivitet ifrågasatts, har kvinnorörelsen nu samlat sig för en gemensam manifestation inför att hovrättsförhandlingarna startar den 4 november.

Vi är oroade över utvecklingen i rättstillämpningen vid sexualbrott och undrar vad som ska krävas för en fällande dom, om inte ens DNA-bevis räcker? Varför blev inte fosterhemspappans berättelse om en flicka som lurpassat utanför toaletten där han ”erektionstränat” för att kunna stjäla hans sperma ifrågasatt? Hur och varför skulle hon plantera hans sperma i sig själv? Hur skulle hon veta att han onanerade vid det tillfället? Hur trovärdig är mannen?

Det är frågor som aldrig ställdes vid rättegången i tingsrätten. Domstolen ifrågasatte heller aldrig rimligheten i hans berättelse. Om domstolen inte ska söka sanningen, utan endast pröva det parterna ber den måste åklagare i Sverige täcka upp alla tänkbara scenarier och servera alla argument för att undvika domslut som detta.

Vi kräver därför att justitieminister Beatrice Ask tillsätter en haverikommission som granskar rättsväsendets hantering av sexualbrott och: 1. Utreder vilka beviskrav och rimlighetsbedömningar som krävs i våldtäktsmål. När ord står mot ord och andra bevis saknas, kan det enligt Högsta domstolen (HD:s, prejudicerande domar (HD B 1867-09 och B 1013-09) vara rätt att fria. När målsägande har DNA-bevis i form av sperma i sig och den åtalade hävdar att målsägande själv tagit den från en kvarglömd papperstuss på en toalett – måste rimligheten i hans berättelse prövas. Om åklagaren missar att be domstolen göra en rimlighetsprövning, bör domstolen själv kunna få möjlighet/ha rätt att rimlighetspröva. 2. Föreslår kompetenshöjande åtgärder för rättsväsendet med fokus på hur offer och förövare för sexuella övergrepp reagerar och agerar, samt kring hur faktorer i offrets livssituation, bakgrund och relation till förövaren påverkar detta. I det aktuella fallet kan man utifrån denna kunskap ha förståelse för varför flickan ändrade sin berättelse efter första polisförhöret. 3. Föreslår satsningar på förebyggande arbete. Föreställningar om kvinnor och flickors respektive män och pojkars sexuella integritet och handlingsutrymme är centrala när det kommer till sexualbrott. Det krävs ett kontinuerligt arbete på alla plan i samhället när det gäller värderingar och föreställningar kring kön och sexualitet. Detta för att motverka sexuella övergrepp och våldtäkt, samt för att underlätta för de som utsatts att berätta, anmäla och få upprättelse.

Till sist: justitieminister Beatrice Ask har ännu inte svarat på vårt krav om ett haverimöte. Kvinnorörelsen väntar ihärdigt och det är hög tid för ministern att agera nu för att visa att sexualbrott är ett prioriterat område!

Leila Qaraee, ordförande Kvinnors Nätverk
Olga Persson, förbundssekreterare, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR
Angela Beausang, ordförande Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
Gertrud Åström, ordförande, Sveriges Kvinnolobby
Sara Mohammad, ordförande Riksorganisationen GAPF- Glöm Aldrig Pela och Fadime
Talin Davidian, ordförande TRIS – tjejers rätt i samhället
Vanessa Marko, grundare av Femtastic och kampanjen FATTA
Ida Östensson, Crossing Boarders och kampanjen FATTA
Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt

Kvinnors Nätverks ordförande Leila Qaraee intervjuas i en artikel i Stockholms Fria Tidning, bland annat om hijab-uppropet och om den sociala kontrollen av kvinnor i förorterna.

Elisabet Höglund skriver under rubriken ”Fel att prata om heder när det är kvinnomord” i Aftonbladet den 20 maj att hon inte längre kan använda ordet heder då det har kommit att förknippas med våld, mord och ond bråd död. Höglund menar att ord som ”hedersmord” används oreflekterat av rättsväsende, media, forskare och politiker, och vill rensa bort ord innehållande ”heder” i negativ bemärkelse ur svenska språket. Kvinnors Nätverk menar att diskussionen riskerar att bli kontraproduktiv och försvåra ett seriöst arbete mot hedersrelaterat förtryck och våld.

Begreppet hedersrelaterat förtryck och våld används både i Sverige och internationellt för att beskriva en typ av förtryck och våld med signifikanta kännetecken. Att jobba för att få bort ett sådant begrepp hjälper definitivt inte de personer som utsätts för denna form av förtryck och våld och försvårar för oss som arbetar för att uppmärksamma frågan och ge stöd åt de utsatta.

Redan innan mordet på Fadime har vi i Kvinnors Nätverk fört en aktiv kamp för att få politiker och myndigheter att vakna och ge adekvat stöd och hjälp till de som drabbas. Motståndet som under lång tid varit kompakt har minskat och kunskapen kring fenomenet har ökat, men än återstår mycket att göra.

Vi möter ofta reaktionen när vi är ute och föreläser, att ”det borde heta skammord”. Självklart håller vi med om att det inte finns något hedervärt i en så fruktansvärd handling. Begreppet hedersmord säger dock något om motivet: syftet med gärningen är att återupprätta familjens/släktens heder, som enligt familjens/släktens uppfattning har smutsats då individen genom sitt sätt att vara och leva brutit mot kollektivets normer och värderingar. Vi möter även reaktionen att det är rasistiskt att tala om hedersrelaterat våld och förtryck, att det istället ska kallas våld i nära relation eller mäns våld mot kvinnor; ”det är ingen skillnad, mord är mord”, och ”svenska kvinnor blir minsann också mördade”.

Mord med hedersmotiv är den yttersta konsekvensen då individen har brutit mot familjens och släktens normer och värderingar, men dådet har ofta föregåtts av begränsningar, kontroll, hot och våld i varierande grad och i olika former under lång tid. Det är viktigt att uppmärksamma och i viss mån särskilja hedersrelaterat förtryck och våld från andra typer av våld och övergrepp för att förstå att det handlar om ett kollektivt utövat och sanktionerat förtryck, där det ofta finns flera förövare. Det är viktigt ur säkerhetssynpunkt när det görs hot- och riskbedömningar och för att kunna ge individen ett adekvat skydd. Det är viktigt för att uppmärksamma att även heterosexuella killar och hbt-personer drabbas. Det är viktigt för att förstå psykiska trauman, skuld- och skamkänslor hos den som tvingats lämna hela sin familj och sitt nätverk, och för att kunna ge stöd i att hantera detta. Det är också avgörande att vi förstår tankesättet och mekanismerna för att kunna arbeta förebyggande i miljöer där hedersrelaterade normer och värderingar förekommer. Därför framhärdar vi i vårt arbete, trots att vi möter motstånd från såväl kulturrelativister som rasister.

När vi läser Elisabet Höglunds krönika tänker vi: ”Inte en gång till”. Man kan välja att kampanja mot användningen av ordet ”heder” i negativa sammanhang, eller så kan man acceptera att det finns ett vedertaget begrepp som underlättar förståelsen för problematiken och arbetet med stöd till de utsatta, och ägna krafterna åt att motverka förtrycket och våldet. Kvinnors Nätverk hoppas att Elisabet Höglund prioriterar det senare.